Kennel Sweetmollies

.....har vi nu gått igenom "besiktningen". Vilken upplevelse! Först packade matte och farmor in oss i en bur och så fick vi för första gången åka bil. Det gick bra, ingen mådde illa och ingen kräktes. En av oss "pratade" lite högt, men vi säger inte vem. När vi kom fram till veterinären var vi ganska sömniga vilket resulterade i att vi skötte oss alldeles utomordentligt! Vi var alldeles tysta när vi fick spruta och chip. Så tänkte nog matte att hon skulle få lugn i huset när vi kom hem, men där bedrog hon sig! När vi vilat en kvart och konstaterat att vi var hemma igen körde vi igång det tunga artilleriet. Så har nu matte kommit till insikt om att det är ingen idé att försöka upprätthålla någon ordning. Vår taktik är att gapa och skrika allt vad vi kan.Till slut öppnar matte valphagen och säger uppgivet; "hopp och lek"! Och vet ni vad vi gör då? Jo, vi rusar ut i vardagsrummet och springer runt, runt - biter i vad vi hittar och gömmer oss där vi kan! Jätteskoj! Och om det händer någon "olycka" konstaterar matte att "med valp i huset får man inte räkna med att ha möblemanget intakt".  Nu är vi ju faktiskt 7 veckor och vi behöver lite mer "space". I allt detta kaos är det svårt för matte att hinna med att få upp kameran, men några bilder har hon allt fått till. Först några av det mer seriösa slaget. Marianne, pappa Pigges uppfödare, var här och hjälpte till. Tack snälla Marianne för ditt engagemang, din proffsiga uppställning och den vackra blomman!


Sweetmollies' Charlie Parker, 7 veckor.



Störst, "......." och  "......". Ja; störst i alla fall. Jag är till min natur
ganska lugn. Jag reflekterar, överväger strategier och planerar i detalj
innan jag skrider till verket. Men då ni!






Sweetmollies' Miles Davis, 7 veckor.

Jag är den som somnar sist och vaknar först.  Det sägs att jag är mest
lik pappa, både till utseende och personlighet. Här är det mycket
prat, men också mycket verkstad. En glad och intitiativrik
svansviftare.



Sweetmollies' Dexter Gordon, 7 veckor.


Underfundig, älskvärd och omtyckt av så många.



Sweetmollies' Count Basie, 7 veckor.


Smidig, charmig och mycket social. Ställer egentligen aldrig till med
något utan är bara glad och lycklig. 



Sweetmollies' Peggy Lee, 7 veckor.




Glad, livlig och intensiv - precis som mamma! Jag hoppar högt och
är intresserad av det mesta. De säger att matte kommer att få det
jobbigt med mig. Men jag blir nog också solstrålen i familjen.








Och att vi alla är sociala råder ingen tvekan om. Vi har så mycket besök
av både stora och små och vi blir, precis som Molly och Kajsa, jätteglada
när någon knackar på. Här är det Viktor och Lisa som vågat sig in i
valphagen. Denna gång hade Lisa håret i en svans, ett resultat av
erfarenhetsbaserat lärande.





"Aha, var det den där tjejen som var här i går och hade sånt härligt
tugghår?!"



Flickorna Lisa och Peggy pussas. Så bra att de är vänner, de ska ju
bli grannar framöver.


Två V:n; Viktor och Wille.



Matte fick tips av Marie att aktivera oss (som om det skulle behövas)
med ett kartonghus. Det är inte mycket kvar av det nu......



Pigge Junior tittar upp genom taket.



 
"Aha, väskan till nya kameran, undrar vad den kostade?". Peggy
undersöker prislappen. Konstaterade vi inte tidigare att nyfikenhet var en
av hennes, från mödernet, nedärvda egenskaper?



Charlie lyfter ena örat och funderar på; "När hon ropar Charlie, ska jag
komma då?"




Och så Dexter, som alltid lyssnar på sitt namn. En riktigt duktig pojke!
 


Ibland är det riktigt tuffa tag, särskilt mellan Charlie och Junior. Det
kallas visst dominanslekar......



Wille och Charlie.





Och på begäran; Dexter en gång till! Är han söt eller är han söt?


Fortfarande är vi alldeles galna i mammas mjölk, men tyvärr har vi bitit
henne så hårt att hon fick åka till veterinären. Molly Parton har nu
fått medicin och vi ska helst inte dia henne. Matte skulle försöka
skydda henne med någon slags "klänning" och det gick väl hyfsat
så länge hon var inomhus, men på promenaden blev nederdelen något
blöt. Det här med design är ju inte mattes grej riktigt.




Tro det eller ej, men ibland sover vi så här sött.


Så undrar ni kanske var Kajsa håller hus? För det mesta ligger hon nu
med huvudet bakom en kudde. Hon är så trött på oss alla och saknar alla
vardagliga rutiner. Jättelycklig blev hon en dag när mattes kollega Kicki
med mamma och systerdotter kom hit och vaktade valparna medan vi
andra kunde åka ut till dagiset. Säkert är att hon längtar dit! Och tack
snälla, underbara Kicki! Vi hann ju inte ta något kort eftersom det blev
så bråttom till tåget, men ni kommer väl snart igen?

Avslutningsvis ett gammalt foto på Kajsa. Jag vill inte att i ska se hur
olycklig hon är nu. Men, se här kommer hon springande på skogsvägen,
4 månader gammal och ovetande om att hon skulle få så många
"småsyskon". Vad har vi ställt till med Kajsa?